Ingenting hade hänt. Ingenting. Slemhinnan var fortfarande fin men äggen fortfarande 7 mm. Ingenting har hänt. Besviken och nära till gråt känner jag men måste ju jobba. Skulle vilja hem, ligga i soffan, äta godis och gråta. Lagom rolig liksom.
Min man säger att jag måste vara positiv. Att man kan ju inte ge upp och vara negativ och visst, jag förstår honom och hur han tänker men jag kanske inte orkar vara positiv jämt. Man måste få bryta ihop och komma igen ibland.
Men nu ska jag tillbaka på fredag för sista gången denna gång. Läkaren sa "jag tror att du kommer ha en fin äggblåsa på fredag" och jag svarade "bra att nån tror det". Som sagt, positiv!!! Ska höja dosen ett snäpp till också. Konstigt att jag höjer så sakta men jaja, han kan väl sitt!
Nu jobb! Och le och vara positiv, ända till klockan 18 för vi har möte idag. Suck.
Drömmar och längtan
En 28-årig tjej med PCO som hade en dröm om att bli mamma. Gift med den finaste mannen på denna jord som gjorde denna resa tillsammans med mig, en resa som blev lite längre och krokigare än vad vi tänkt. I augusti 2014 kom världens bästa E till oss efter en tids kämpande. I april 2015 kom chocken, vi var spontangravida vilket resulterade i lillasyster V som kom till oss i december 2015. Nu handlar bloggen mest om det fantastiska tvåbarnskaoset och allt vad det innebär... Min historia finns uppe i menyn för den intresserade. Kontakt: [email protected]
Senaste inläggen
Arkiv
Kommentera