Drömmar och längtan

Klockan 16 tog de vattnet, det var en udda upplevelse. Hon liksom tryckte in som en stor virknål i mig. Det sipprade lite men inte mer än så. Däremot när jag reste mig upp så kom floden om man säger så. Flera gånger bara splashade det. Sen stog det still. Jag fick nån enstaka värk men inte mer än så.

 

Klockan 18:30 sattes det värkstimulerande dropp. Vi började med det svagaste och då började värkarna komma. Bestämde mig för att upp och gå och gå på toa! Så vi vankade av och an i korridoren, till dagrummet och kollade nyheterna och så fram och tillbaka i korridoren. Var noga med att gå på toa regelbundet den här gången för att undvika att det blev som sist. Efter vankande av och an ett tag kände jag att nej, nu vill jag ha lustgas! Så då gick vi in på rummet och barnmorskan kopplade på "det svagaste" på lustgasen. Jag tyckte att det tog ordentligt och blev sååå yr men jag är rätt känslig för yrsel så tänkte inte mer på det. Svamlade dock en del, haha. Efter ett tag kom undersköterskan in och frågade om jag verkligen skulle ha lustgasen på det starkaste? Haha, va? Då hade barnmorskan ställt fel så det var på det starkaste. Men då hade jag lärt mig parera styrkan med vanliga inandningar så vi fortsatte på det. Vi hade radion på med Musikhjälpen och jag minns att de körde "Stad i ljus" live och "Utan dina andetag" med Kent...kommer alltid koppla de låtarna till den här förlossningen.

 

Värkarna blev intensivare och intensivare och vid varje värk var mitt fulla fokus att räkna till tio in- och utandningar. Då visste jag att värken skulle klinga av. Maken var ett stort stöd och smekte mig på ryggen varje värk, precis det jag ville utan att jag visste om det. Ganska snart började jag känna att det tryckte på, och då ingen barnmorska eller undersköterska varit där på länge tryckte vi på knappen. Det tog ganska lång tid och efter en stund kom en helt annan barnmorska in. Teamet som jag hade höll på att förlösa en annan kvinna. Hon skulle undersöka mig och det tog inte lång tid innan hon förstod att det inte var långt kvar, så hon gjorde sig redo att hoppa in. Ingen annan personal fanns tillgänglig just då så det var bara hon där. Men där och då var jag bara tacksam att det var någon där som inte skulle lämna rummet förrän allt var klart.

 

Barnmorskan peppade mig och sa att nu är det bara följa kroppen, när du känner att du vill krysta så krystar du, och det dröjde inte länge innan krystvärkarna kom. Jag tryckte makens hand håååårt vid varje värk och kände hur vi kom närmare och närmare. Helt plötsligt blev det lite panik-känsla i rummet, barnmorskan började se orolig ut och undersköterskan som nu kommit in frågade om de skulle trycka på knappen. Knappen, vadå knappen? "Vad händer???" frågade jag och maken sa att hjärtljuden var nere på 63. Precis då fick jag en värk och förstod att nu jävlar är det bara få ut ungen och tryckte på med sån sjuk kraft att jag inte förstår vad den kom ifrån. Ut kom huvudet med navelsträngen runt, maken fick panik och bröt ihop brevid mig, jag tryckte på utav bara den och "plopp" sa det och ut kom hon. 21:09 den 17 december. Livlös och blå med navelsträngen runt halsen. Barnmorskan började massera och försöka få liv i henne men inget hände. Sekunderna kändes som minuter och jag försökte förstå vad som hände samtidigt som maken bara grät. Barnmorskan klippte snabbt av navelsträngen och sprang ut, maken fick följa med. Kvar låg jag. "LEVER HON??? HALLÅ???" skrek jag till nån av dom som var kvar i rummet. "Hon behöver lite hjälp" fick jag som svar. Jag har aldrig haft sån panik i hela mitt liv. Jag bara låg där och undrade om mitt barn skulle komma tillbaka levande eller vad sjutton det var som hände. Men det dröjde inte länge innan maken kom in med henne i famnen. Han grät och jag grät. Och jag grät och grät. Sååå tacksam, sååå fin. Äntligen fick jag henne på bröstet! Så liten och så fantastiskt fin! 

 

Sen var det dags att krysta ut moderkakan och allt sånt där mysigt "efterarbete". Fick sy några stygn också, men betydligt mindre än med E. Då sprack jag så mycket man kunde, typ. Maken trodde det skulle bli detsamma nu med tanke på hur mycket jag fick trycka på i slutet, men inte. Skönt! Vi låg där ganska länge, det var skiftbyte mitt i allt så vi fick vänta på den fantastiska brickan. Men den är värd att vänta på, det var sååå gott. Sen var det dags för mig att gå och kissa. NERVÖST. Jag var livrädd för att inte kunna men det gick! De körde med en sån scan efteråt och jag hade 2,5 dl kvar i blåsan vilket var godkänt. Skööönt. Dock tog det ett tag innan jag kunde släppa hela "kisseriet" och bara tro på att det faktiskt gick bra den här gången, inte så konstigt kanske. Vi fick henne vägd och mätt, 50 centimeter och 3372 g. Perfektion! Lite mindre än E som var 51 cm och vägde 3430 g.

 

Efter några timmar blev vi upprullade på BB. Maken fick stanna kvar (vilken lättnad) och allt kändes helt overkligt. Är det verkligen sant? Är vi tvåbarnsföräldrar nu? Både jag och maken fick nån typ av babyblues och bara grät typ hela första natten. Är så tacksam, så tacksam! Vår familj är nu komplett med den finaste, sötaste och bästa lillasyster VERA!