Drömmar och längtan

Kanske ska ta upp bloggandet igen? Jag har ett litet behov av att skriva av mig, känner jag. Och jag vill inte ha en offentlig blogg med bilder och lämna ut mig för mycket. En privat blogg är rätt bra...eller anonym kanske man ska säga.

 

 

Mina värkar började klockan 3 på natten den 20 augusti, på BF! Hur stor är chansen? Jag hade värkar heeela dagen, klockade hela dagen, men ändå fattade jag inte att det var på gång.

 

När vi kom in till förlossningen klockan halv sju på kvällen var jag öppen 5 cm, jag trodde inte ens jag skulle ha börjat öppna mig. Vi åkte in för att min man tvingade mig. Han sa "nu ringer du förlossningen!" när mina värkar kom med 3-5 minuters mellanrum.  Det "komiska" i det hela var att vi på sista barnmorskebesöket sa till min barnmorska att vi var oroliga att jag skulle ignorera smärtan och inte förstå att det var på gång, så blev det ju också. Jag fattade inte att det var riktiga värkar utan trodde vi skulle få åka hem igen, men det fick vi ju såklart inte. 

 

På 2,5 timmar gick jag från 5 cm till helt öppen och krystredo. Snabbt, ja! Annars brukar man öppna sig 1 cm per timme sa barnmorskan. Jag hann inte få någon smärtlindring alls, lustgasen körde jag hårt med öppningstimmarna men epiduralen fanns det inte en chans att hinna få.

 

Krystvärkarna tog 3,5 timme. Det var det sjukaste jag upplevt, att vara tvungen att krysta så länge. Det slutade med att de fick kalla in en extra person som bokstavligen låg på min mage under flera krystvärkar och tryckte på så att ungen skulle komma ut. Och det gjorde hon ju tillslut, 00.32 den 21 augusti. Den finaste flicka jag någonsin sett. En sjuk känsla att få upp henne på bröstet, det är mitt finaste minne av förlossningen såklart.

 

Efteråt rullade de upp mig i rullstol på BB. Min man fick inte sova kvar vilket var så sjukt jobbigt. Han fick åka hem vid 3,30 på natten och jag fick dela rum med en annan kvinna och hennes barn. De låg och sov och in kom vi med skrikande unge och så jag som mådde skit mitt i allt. Min man tyckte såklart att det var jättejobbigt att åka hem men det fanns ju inga alternativ. Så där låg vi, jag och E. Jag kunde inte sova, hade henne i famnen och kunde inte resa mig för jag hade så ont överallt. Så jag bara låg och tittade på henne i flera timmar, tills min man kom tillbaka klockan 9 då besökstiden började. 

 

Jag mådde jättedåligt efteråt, tänkte att jag aldrig kommer att återhämta mig, att jag kommer vara tvungen att få psykologhjälp för att klara mig, för att undvika en djup depression. 

 

Dygnen på BB var också jobbiga, jag mådde skit rent ut sagt och grät och mådde dåligt. Amningen kom inte igång och jag fick problem med urinblåsan, jag kunde inte kissa efter förlossningen vilket gjorde att de satt kateter på mig. Såklart var även det sjukt jobbigt, jag kände mig värdelös och som en skitmamma. Min man fick ta mycket hand om E första dygnen, jag orkade inte annat än att bara ligga och glo.

 

Personalen på BB var fantastiska, alla utom en. Hon tjatade på mig över att jag inte kunde kissa och jag var helt övertygad över att det var psykiskt. Att jag var rädd för att det skulle göra ont, för jag sprack mycket under förlossningen. Hon talade om för mig att jag hade "en djuuup vaginal bristning" och var allmänt knäpp. Jag ville inte veta det, eller om hon nu prompt skulle tala om det kunde hon gjort det på ett bättre sätt.

 

Jag kunde fortfarande inte kissa men vi åkte hem den 23 augusti på eftermiddagen, jag hade katetern på mig hem och fick en tid för att ta bort den några dagar senare. 

 

Det var skönt att komma hem, jag kunde slappna av och amningen kom igång okej. Men E var inte nöjd, inte mätt utan bara arg och ledsen och ofta slutade det med att jag grät, hon var arg och min man kände sig sjukt maktlös mitt i allt, såklart. Jag bara kände att nej, jag orkar inte. Jag visste inte vad jag skulle göra. Många tankar, kisseriet som inte fungerade och amningen som bara sket sig.

 

Vi besökte amningsmottagningen några gånger och jag fick hjälp och stöd av fantastiska barnmorskor, men ändå kom det inte igång ordentligt. Sjukt frustrerande. Kissningen kom inte heller den igång. Jag fick komma till en urolog som lärde mig hur man tömmer sig själv, för att slippa ha katetern, vilket var skönt. Det visade sig att kissningen inte alls är psykisk utan att det är en komplikation efter förlossningen, ganska normalt. Inte jättevanligt, men det händer.

 

Nu då? E är 10 dagar idag. Jag har idag tagit beslutet att sluta amma, för att det tar för mycket av mig. Jag mår inte bra, E mår inte bra, min man mår inte bra för att vi inte mår bra. Och det känns sjuuuukt skönt. Som en befrielse, en stor tyngd som fallit av axlarna. E är sååå nöjd, hon får ersättning och så pumpar jag ut med en bröstpump vilket fungerar bra. Jag kan fortfarande inte kissa, men det känns ok. Det är sjukt jobbigt men det är ju som det är. Ibland får jag ångest över att jag ska behöva ha det såhär jämt, men urologen säger att det inte kommer vara så, så jag får lita på henne. Som jag sa till min man, jag kanske hade orkat kämpa på med amningen om det inte vore för kisseriet. Men jag orkar inte kämpa med både och, och det ena kan jag tyvärr inte välja bort även om jag gärna skulle vilja det såklart.

 

Allt som allt, jag är lycklig! Trots att jag inte har några bra minnen från förlossningen och BB, förutom älskade älskade E såklart, så har jag återhämtat mig bättre än jag trodde och idag mår jag faktiskt bra! Trots allt. En dag i taget, det kommer att lösa sig! Min man har varit helt fantastisk i allt och hade jag inte haft honom och hans stöd hade jag aldrig klarat detta utan att hamna djuuupt ner. Min klippa, världens bästa man och pappa!