Det är bättre nu. Han tog barnen inatt och jag fick sova. Samma inatt. Tack gode Gud. Maken mår bättre men min mage är fortfarande helt knas. Lever på vätskeersättning, kamomillte och vatten. Värsta detoxen. Ofrivilligt dock. 

E är i en super-nej period. Hennes mest sagda mening är "Neiiij, topp! Tyyyyta!" Nej stopp sluta alltså. Hahaha. De jobbar mycket med det på dagis, att säga nej och sluta när nån gör nåt man inte vill. Bra! De sa idag att hon utvecklats massor senaste tiden. Förut har hon varit en observatör, tittat på vad andra gjort (dumheter som hon oftast härmat hemma sen...) och inte vågat säga ifrån när nån gjort henne nåt dumt. Men nu börjar hon göra det och det gör mig så stolt! Heja E! 

Nej. Nu ska jag försöka sova. I förrådet. Hahaha. Nåja. Hoppas på många timmars sömn och få toabesök 😁
Jag är så trött. Så besviken. Så leds. Både jag och maken är ju sjuka. Vem får ta barnen fulltid, sova med dom, mata, fixa? Jag. För att maken orkar inte. Jag då? Orkar jag? Ja jag orkar, för att jag måste orka. Jag kan ju inte låta barnen gå med bajs i blöjan och hungriga för att jag inte orkar ta hand om dom. Att inte orka sa man upp när man skaffade barn liksom. Men men. Jag biter ihop. Igen. 

Kommer säkert ångra att jag skrev det här i bitterhetens sekund. Men men. Jag behöver sova och få vara sjuk jag med, inte bara vara mamma. 
Natten till söndag blev maken sjuk. Jättesjuk. Spydde väl konstant i 12 timmar. Igår var det min tur, började med feber och så brakade det loss inatt. 

Två småbarn med två sjuka föräldrar. Inte lätt vill jag lova. Men vi får mycket hjälp av svärmor som inte har bacillskräck...

Puh. E är på dagis i alla fall vilket känns skönt. Skönt för henne att få vara ute och se nåt annat än bleka föräldrar. Först tänkte jag att man kan väl inte lämna nä när nån i familjen är sjuk men jo, man får det.