Tisdag då. Och kanske CD1 idag? Det kom ganska mycket "färskt" blod imorse när jag gick på toa, så det kan vara så att mensen är på gång på riktigt. Jag väntar på smärtan, ser nästan fram emot den så jag vet att det är mensen som kommer. Hatar dessa spottings som luras! Ja, ja. Vi får se helt enkelt. Kroppen är ju en märklig maskin ibland :) inte säkert att det blir lika varje gång man får symptom men jag är ju van med smärtan!
 
Igår var en lång dag och ikväll ska jag på föreläsning. Genom jobbet. Tänker att jag ska kompa ut några timmar på eftermiddagen så jag hinner hem och ta det lugnt en stund. Röja lite, laga lite mat. Skulle vara skönt! Hoppas att det går bara...inte alltid det blir som man tänkt sig med en blank eftermiddag i kalendern :)
 
Nåja...dags att åka mot jobbet snart...hoppas hoppas att mensen kommer nu! Fast än så länge känner jag ingenting...bara lite lite molvärk...
30 sept (cd 1) MENS
2 okt (cd 3) sprutstart 75 ie
10 okt (cd 11) Läkarbesök, fin slemhinna men inga ägg på g, fortsätter med 75 ie.
15 okt (cd 16) Läkarbesök, fortfarande fin slemhinna men inga ägg. Ökar till 83 ie.
21 okt (cd 22) Läkarbesök, två ägg på ca 10 mm och ett "ägg" på 13 mm som ligger lite konstigt utanför äggstocken. Fortsätter med 83 ie. 
21-25 okt (cd 23-26) "Hugg" vilket jag kopplar till växande äggblåsor
25 okt (cd 26) Läkarbesök. Ett ägg på 18 mm och ett på 10 mm. Sista sprutdagen. 
26 okt (cd 27) ovitrelle 
28 okt (cd 29) ägglossning
13 nov (cd 45) MENS
 
Symptom: Molvärk, "menshugg", illamående, hunger, trötthet. Inga avvikande symptom från mina "vanliga" menssymptom. Luktkänslig dagarna innan mens. 
 
Note to self: 16 dagar mellan ägglossning och mens. Kan vara bra att notera till nästa cykel!
Graviditetstestet lyste med ETT starkt streck. Icke gravid. Dessutom ljusrosa flytningar. Hej mens! Hoppas nu att den bara kommer igång ordentligt och inte fjantar sig...
 
Nu är det ju som det är och tyvärr blev det inget denna gång. Känner mig lite tom men det är ju som det är. Gick in till maken som låg kvar i sängen och då brast det. Jag grät, grät och grät. Och han tröstade. Min fina underbara man! Som jag älskar honom! Men jag är så rädd att JAG aldrig ska kunna ge honom det han mest av allt vill ha. Tänk om det aldrig går? Vad gör vi då? Det är ju mig det är fel på...även om han säger att det är VI, vi gör detta tillsammans. Det hade lika gärna kunnat vara jag, säger han. Och ja, så är det ju. Men nu är det ju mig det är fel på, och det gör så ont i mig.
 
Jag fortsätter hoppas...nu börjar snart en jobbig period igen med sprutor och läkarbesök men så är det. Hoppet lämnar mig aldrig!